-

jag är en såndär typisk person som ber alla mina vänner prata om saker för det blir bättre då.
men själv pratar jag aldrig. nämner aldrig något om mig själv, visar aldrig hur jag mår egentligen.
jag hatar ytliga människor, men ja är en själv. hur går de ihop?
de känns som att ingen riktigt känner mig? ingen vet vem jag är, egentligen..
dom har ingen aning, och hur skulle dom kunna veta ?
jag säger ju aldrig något.
man ber sin kompis berätta vad som hänt? vad som är problemet ?
och helt plötsligt så känns ens egna problem så små och meningslösa.
det känns som att om jag berättar något så dömer folk mig efter vad jag sagt.
efter vad dom tror jag sagt.
därför öppnar jag aldrig käften själv. 
därför vet alla så lite om mig, men dom tror dom vet mycke. men de är bara yta.
den simpla jävla ytan. som inte har någon betydelse. 

jag vill inte bli dömd,jag vill inte att folk ska veta vem jag är.
jag är rädd att bli sårad, därför lämnar jag inte ut mig.