-

ni alla vet hur de kan bli med vänner.
man växer ifrån varandra efter ett tag,
man flyttar eller byter skola.
och blickar man bakåt hela tiden på det som varit så
blir de ju bara svårare att gå vidare.
jag har flyttat ett flertal gånger under min uppväxt
jag vet hur de är att förlora vänner.
men jag försöker att hålla kontakten och
hitta tillbaka !
men vissa verkar helt enkelt inte bry sig. och
ignorerar en.. som om de är nått fel med att vilja hålla
dom kvar. dom bara försvinner, dom går ifrån en.
tills man inte längre orkar kämpa för de som en
gång varit.
det här handlar om en speciell person,
nämligen felicia lööke.
jag flyttade från j-ås för kanske 3 år sen blire.
och vi höll kontakten i 2 år.
och jag var och hälsa på henne och allt.
men sen så har hon bara gått längre och längre ifrån mig.
och de är inte bara mig som hon har svikit.
hennes bästa vän sen barnsben.. de är inte alls kul
att veta. hon borde kämpa lite mer,
visst hon har haft det svårt. de har vi alla.
hon har flyttat, och bytt skola.
hon kanske inte vill komma ihåg
för att hon är rädd för att hon ska sakna
allt det som en gång varit. men det är ju hennes vänner,
man kan inte få förmånga vänner, man behöver sina vänner
det är som ens familj.
jag har mist en massa vänner.
men jag försöker iaf hålla fast vid dom, försöka
hitta tillbaka. och det gör lika ont idag som det gjorde för ett år sen,
att veta att vissa av dom kommer inte tillbaka..

så om ni har är nära på att mista en vän elr har mist en vän,
släpp inte taget, ge inte upp. försök hitta tillbaka.
ni kommer att ångra er annars, att ni inte försökte eller
kämpade.

peace out (y'

jag saknar dig.

är de okej att känna lycka just nu?
är de okej att skratta just nu?
är de okej att känna att man mår
bra för en gångs skull?
det har hänt så mycke skit på så
kort tid,
oh medans alla andra lider och inte alls mår bra,
är de då okej för mig att göra det?
jag har inte heller mått så bra,
och nu orkar jag inte med det längre,
jag vill att allt ska vara underbart !
jag mår bra och jag vill inte få
skuldkänslor för att jag gör det.
eller för att jag är öppen med det.
jag känner medlidande, men
de ska ju inte hindra mig från
att kunna skratta,känna lycka och må bra.
har jag rätt eller är jag ute på hal is?

ni vet den där härliga känslan man
får när man ställer sig i duschen,
då det känns som om alla beskymmer försvinner,
då det inte finns någon smärta,
man känner sig ren, all skit bara rinner av
och man känner sig som sigsjälv igen.
allt känns otroligt och möjligt.

den känslan hade jag imorse,
det har hänt så mycke den senaste tiden.
och de känns som om jag faller mer och mer,
men när jag stog i duschen så fick
jag en känsla av att allt kommer att ordna sig.
allt kommer att bli bra.
den känslan är oövervinnerlig.
jag är oövervinnerlig !


/ neardbinee,